Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.
Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.
Men.
Vad betyder det då?
Ja.
Vad betyder det?
Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?
Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!
Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 
Jag är redo. Är du?