Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…
Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.
Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.
Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.
Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.
Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.
Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.
Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.
Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.
Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.
