När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.
När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.
När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.
Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?
Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.
